Vissa melodier och ord får mig att rygga tillbaka, den får mig att tänka tillbaka på den falska tryggheten du vaggade in mig i. Melodierna får mig att tänka på den tiden jag trodde att jag var lycklig, men det var mitt skal som var det och den delen av mig som faktiskt kände att allt var fel glömdes bort och låstes in.

Du tog hela mitt väsen och plockade bort bit för bit. Du ville inte ha den jag var, utan var tvungen att försöka göra om hela mitt fysiska och psykiska jag. Ingenting lockade när jag var med dig. Ingen mat, ingen sömn. Det enda som lockade var sådana ämnen som dämpade situationen för tillfället.

Allting du tvingade mig göra. När du inte lät mig vara utan tvingade dig på mig, för att du skulle må bra.
Jag blev kränkt, sårad, splittrad.
Vem skulle jag bett om hjälp? Vem skulle jag bett om hjälp när jag inte förstod att det var det enda jag behövde?

Din frånvaro har varit en gåva. Jag kan inte se dig och mig som en erfarenhet ännu, jag hatar hela dig för mycket. Du har stulit hela mig, allt jag har.

Tack för att du lämnade mig. Det var fantastiskt att få känna lycka.