Den kalla vinden piskade mitt ansikte medan jag sprang. Fötterna bar mig vart jag än ville, bara jag kom långt, långt.
Och medan jag sprang var det jobbigare att tänka. Det var bra. Jag kände det hårda gruset under mina skosulor, men det gjorde inget. Jag kände minusgraderna krypa sig in under min tunna jacka, därför sprang jag fortare. För att känna mer av det kalla som var så obehagligt att det ändå var perfekt, för stunden.

Jag började bara gå, men var tvungen att börja springa. Då började jag önska att det fanns något fortare att göra med kroppen än att bara just springa. Något som fick mig att susa fram över den blöta marken jag sprang på så länge. men jag önskar det varade längre. För nu är jag nästan så stilla jag kan bli.

Frustrationen, irritationen, besvikelsen




Jag är ok.