exakt nu... ( 23:45 ) exakt ett år sedan respiratorn stängdes av.
Jag var vid graven idag och träffade Antons föräldrar och syster. Vi stod alla fyra vid graven, tittade tysta och ibland gråtande..
Jag har inte gråtit på tre månader förräns idag.
Jag saknar dig min Anton, det kommer jag alltid göra och du vet allt. Eller hur?
Jag hann aldrig.
Du försvann ju bara.


Jag fyller 17 om 10min..
Jag är glad, även om kvarten innan stängdes min vän Antons hjärta av.
Det känns dystert, men jag vet att han vill att jag ska vara glad. Jag fyller ju år och då ska man vara glad.
Men varje gång jag fyller år kommer jag tänka såhär.
Nästa år kommer jag skriva såhär på min blogg också, säkerligen.

Jag längtar tills den dagen vi ses igen, jag är inte rädd längre.